Krönika: "Östgötainnebandyn är på framfart"
Efter Corona-pandemin såg vi ett dystert och ganska trött innebandy-Östergötland resa sig ur den drygt ettåriga dvala som pandemin skickat ner oss i. Ungdomar i början, mitten eller slutet av sina satsningar fick lägga innebandyn på is; allt lades i praktiken helt ner, och varken träningar eller matcher spelades.
Resultatet av att Östergötlands division 1, 2, 3 och 4-lag fick släppa klubborna i en och en halv säsong blev att många lovande talanger slutade eller kanske aldrig på riktigt började sin satsning. Även om det bara var SSL och Allsvenskan som räknades som "elitverksamheter" och fick fortsätta träna och spela under pandemin, utgör dessa serier en ytterst liten procent ut av ungdomstalanger. Majoriteten av utvecklingen sker istället i division 1 och nedåt, där spelare framför allt under gymnasietiden går från att vara ungdomsspelare till att bli herrspelare.
När restriktionerna sedan upphävdes blev det tydligt, särskilt i division 2, att nivån hade påverkats negativt av uppehållet. Lagen med starka kärnor, som KFUM Norrköping och Rimforsa, stod fortfarande stadigt, medan lag som Linköping IBK Ungdom och Åby IBK Ungdom, som i princip bestod av ungdomsspelare, hade det betydligt tuffare. Serien blev ojämn och förutsägbar. Talangerna mellan 16 och 18 år höll inte riktigt måttet för att hänga med de mer rutinerade herrspelarna, och det märktes att många inte hade fått tillräckligt med timmar i hallen för att ligga i takt med utvecklingskurvan.
Efter några säsonger med denna situation i förbundsserierna ser vi nu en tydlig vändning. Serienivån har sakta men säkert återhämtat sig, spelarna som halkade efter under pandemin har kommit ikapp och dom yngre ungdomsspelare har fått möjlighet att utvecklas genom hela sin gymnasietid utan avbrott. Detta märks inte minst i division 2, där tabellettan Ledberg har en stark trupp med en bra blandning av unga talanger och mer rutinerade spelare. Denna utveckling har lett till en tydlig höjning av nivån i serierna – spelare som fått tid att bygga upp sin teknik, fysik och spelförståelse bidrar till att tempot och kvaliteten på matcherna har ökat markant.
Om man jämför årets division 2-serie med fjolårets är skillnaden stor. Förra årets etta och tvåa, LIU AIF och Solfjädersstaden, ligger i nuläget femma respektive tia i serien. Detta ser jag som ett kvitto på att serien har förbättrats och att serieläget är mer dynamiskt än statiskt. Enligt mig bör division 2 vara en rörlig serie med mycket spelarrotation och olika lag i toppen. Eftersom det näst intill inte finns någon ekonomi inblandad ges lagen möjlighet att bygga nytt inför varje säsong.
Det slår mig också att nivån på ungdomarna i serien är högre. Även om Linköping IBK Ungdom är en tydlig tabelljumbo har de spelat jämna matcher mot flera topplag och visat upp fin innebandy. Vi ser också en nivåhöjning i division 1, där Bergs IK, som varit ett topplag i flera år, har goda chanser att fortsätta klättra i seriesystemet. Dessutom har Linköping FBC säkrat kval till Allsvenskan, medan Åby IBK haft en något tyngre säsong men ändå ligger stabilt i mitten av tabellen.
För att hålla fast vid denna positiva utveckling är det avgörande att vi fortsätter att investera i ungdomsverksamheten, skapa trygga ekonomiska förutsättningar för klubbarna och stärka samverkan mellan serierna. Framtiden för innebandy-Östergötland ser ljus ut, men arbetet för att bygga en stabil grund måste fortsätta. Vi har sett vad ett avbrott kan orsaka – nu gäller det att se till att innebandyn står stark även i framtiden och fortsätter bygga på samma spår.
